Den ständiga frågan från släkt och vänner har under senaste tiden varit olika formuleringar av "Vad ska du göra i höst?" medan familjen uttryckt sig mer i stil med "Någonting måste du ju hitta på, ska du bara gå hemma kommer du ju att bli knäpp och börja klättra på väggarna!"... Sanningen är den att jag inte vet vad jag vill utbilda mig till, att jag inte vet vad jag vill göra och att det är svårt att hitta någonting tillfälligt att göra i väntan på att jag, förhoppningsvis som en blixt från klar himmel, får någon slags uppenbarelse att det här är ju precis vad jag ska bli när jag blir stor!

Vad som ska hända när sommarmånaderna tar slut är något jag klurat länge på utan större framgång men nu mina vänner så har till och med jag lyckats hitta ett svar på den frågan. Efter x antal mer eller mindre grammatiskt korrekta mail på franska och efter ofrånkomligt strul med Ryanair så är min biljett äntligen bokad. Den 5 september flyger jag mot underbara Frankrike för att under 1-2 månader bo i en familj som Au Pair och ta hand om lilla Hugo. Kanske lite skrämmande att jag åker så snart, men samtidigt är det bra att inte ha alldeles för mycket tid på sig att fundera och eventuellt känna att man ångrar sig. Att bara stanna 1-2 månader känns också väldigt lagom såhär första gången jag ska ut i världen alldeles ensam, hoppas, hoppas, hoppas att jag kommer trivas i familjen och att franskan sitter som den ska för att slippa känna mig alldeles lost?!? Hur allt än kommer att bli så ska jag försöka komma ihåg de tre ord som använts väldigt flitigt när framtiden vid åtskilliga tillfällen diskuterats... 

* Om jag missar bussen till Paris - "Allt löser sig!".
* Om jag inte hittar rätt tågstation - "Allt löser sig!".
* Om jag inte förstår vad familjen säger - "Allt löser sig!".
* Om jag inte, om jag inte, om jag inte... 

Hur som helst så kommer det här att bli en upplevelse jag alltid kommer att minnas, allt blir vad man gör det till och på något sätt så är det ju sant att allting löser sig på ett eller annat sätt!