Otroligt sen uppdatering, ajja ajja bajja! Men precis som vanligt nuförtiden så har tiden bara flugit iväg... Jag skulle gärna vilja veta vad den har så bråttom till?

Den 22 maj bar det iallafall iväg, 05.20 lämnade bussen Gamleby och nångång på förmiddagen rullade vi in i Göteborg där vi möttes av strålande solsken och riktig sommarvärme. Väder som gjort för att slappa, sola och bara ta det lugnt... Men nu var det ju inte riktigt det som stod på schemat för dagen, utan istället så valde Erika och jag och mer än 50.000 andra med oss att ta en 2,1 mils löptur i Göteborg - ja vad gör man inte för att få en jämn och fin solbränna?

Nummerlappsuthämtning, lunch och ständigt vattendrickande som i sin tur resulterade i flertalet toalettbesök. Checkade in och gjorde oss hemmastadda på hotellrummet, bytte om och laddade, taggade, peppade, laddade, taggade, peppade... Spårvagn till starten och kl 15.33 påbörjades jakten på de många kilometrarna. Det var ruskigt varmt, trångt vid vätskekontrollerna och några riktigt mördande uppförsbackar. 2 timmar och 9 minuter senare korsade iallafall en lite smått yr och väldigt trött Cathrine mållinjen och slogs av den fantastiska tanken att nu, nu äntligen är målet nått och det är alldeles tillåtet att stanna och vila. Projektarbetet är i hamn och Göteborgsvarvet har klarats av, kan erkänna att man kände sig lite smått nöjd resten av kvällen/helgen/veckan...

Promenerade hemåt och duschade, vågrätt läge på sängen och för att en stund senare ta sig därifrån krävdes en riktig kraftansträngning. Hiss ner till restaurangen och när maten äntligen kom så började faktiskt orken att återvända. Slappade en stund framför tv:n innan John Blund kom och sandade som om det vore världens snöstorm.

Hotellfrukost, packning och hemfärd på söndagen. Under bussresan när man faktiskt började känna sig relativt pigg igen så dök faktiskt tankar upp på ifall det ska hämtas hem en medalj även från Göteborgsvarvet 2011, tankar som under gårdagen varit väldigt långt borta. Minns tydligt hur jag mot slutet av loppet tänkte att det här är något som jag aldrig mer ska utsätta mig för, mådde illa, var helt slut i benen och hade helt klart inte druckit ordentligt. Med andra ord var humöret inte på topp och jag tyckte det kändes alldeles sjukt att frivilligt göra något med följden att må såhär, men precis som busschauffören sa när vi lämnade Göteborg: " Just nu kanske ni inte har några som helst planer på att anmäla er till nästa år men vänta ni, när vi åkt någon timma så kommer ni nog på att det trots allt var ganska roligt och peppande att springa". Och jaa, visst hade han alldeles rätt...